Vi vågade göra precis vad som helst!

Jag var 21 år 1996, hade precis börjat på Handels, vi hade tagit SM-silver för juniorer året innan, jag hade hand om alla arrangemang i klubben och kände att jag hade en enorm energi att bidra med.

Tävling: Rösta på Henrik här!

Jan Inge Forsberg frågade mig om jag hade lust att ställa upp för val på årsmötet och var nog för övrigt den enda i hela klubben som ärligt tyckte att det var en bra idé med en 21-årig kille med alldeles för mycket blonda slingor och en generellt sett allmänt tveksam frisyrhistoria, som ordförande för Sveriges mest anrika innebandyförening.

Jag funderade lite och kände att jag hade en enorm energi att tillföra och kanske en eller två kreativa idéer. Framför allt hade jag inte så mycket att förlora. Det här utspelade sig på den tiden då de ännu inte hade infört dödsstraff för misslyckade ordförandesejourer, så det var bara att köra. Det enkla svaret är nog att jag blev ordförande för att jag naivt nog trodde att jag skulle kunna göra klubben bättre än den var just då. Plus att jag tyckte att det skulle bli förbannat roligt.

Mitt starkaste minne från tiden i klubben är nog den generella känslan vi hade att vi var oslagbara i vad vi än tog oss för. På planen, i styrelserummet och hela vägen ut i ungdomsleden. Det här kan låta fullkomligt skruvat för de som bara läser det här och jag ger här bilden av att bristen på ödmjukhet var total, men vi hade alltid kvar ett stort mått av självdistans även om vi absolut inte gav sken av det externt.

Naturligtvis var vi inte osårbara i vad vi än tog oss för och det bevisade sig förstås lite då och då, men det bekom oss inte överhuvudtaget. Vi var bäst ändå och de som inte förstod det, förstod inte det. Inte mycket att göra åt dem. Bara att gå vidare och testa nästa idé. Ett fantastiskt klimat att skapa nya idéer inom och bygga nya initiativ. Bättre skola än så gick det inte att få. Det var okej att misslyckas för vi visste på något sätt att vi skulle lyckas igen imorgon.

Utöver det har jag starka minnen från när jag själv spelade, från när herrlaget var världens bästa lag, från när damerna gick långt i SM-slutspelet i början på 90-talet och spelade sina hemmamatcher i Mölnlycke idrottshall, alla roliga fester och alla fantastiska människor jag lärde känna under min tid i klubben. Hatten av för varenda en. Har träffat några av mina allra närmaste vänner genom Pixbo och det går det inte att vara annat än tacksam för.

Några av de stora händelserna under den här tiden bland annat tillsättandet av en kvinnlig tränare för herrlaget, vi vann det som då hette Elitserien fyra av fem år, vi tog över en helt egen arena i form av Wallenstamhallen, vi skapade Sommarproffskonceptet som byggde varumärket under ett antal år, vi startade Star Camp, vi gick från 200 medlemmar upp till över 800 och ökade omsättningen från en miljon till över fem miljoner och vi tog för oss rejält i de offentliga diskussionerna kring innebandyn, men det största enskilda händelsen skulle jag nog ändå säga var att vi fick in Wallenstam som en stor partner i form av namnrättigheten till klubben.

Det hade oerhört stor betydelse på den tiden och vi visade att vi vågade göra precis vad som helst, det fanns inget som var omöjligt. Den insikten har jag burit med mig under hela min fortsatta karriär.

Innebandyn idag har gått framåt på många olika plan även om jag kan tycka att vissa av de profiler som fanns på den tiden är svåra att duplicera. Utöver Augustsson, Bodén, Lindberg, Hellgård, Jihde, Lundgren, Quist, Jakobsson (jag vet att du blir glad av att jag nämner dig i det här gänget ;-), Strande, Hansson, Dahlgren, Luokkanen, Nyqvist och Strandberg så fanns det härliga gubbar i alla andra lag också. Killar med en enorm karisma och star quality.

Ta hela Haningegänget med Kronstrand och Gustafsson i spetsen, Warberg med Peter Nilsson, Klas Karlsson, Thomas Brottman och Niclas Wilhelmsson (du skall absolut vara tacksam att bli omnämnd här ;-), Michael Clauss i Tomasgården som spelade med klubban böjd åt fel håll, bröderna Olofsson i Örnsköldsvik, galningarna i Fornudden och Balrog. Det kan jag sakna lite idag. Det är lite mer städat nu och inte riktig samma spridning på stjärnorna.

Gällande den generella nivån så är den naturligtvis mycket högre nu. Alla är bättre, precis som i de flesta andra idrotter. Bättre tränade och mer taktiskt skolade. Det finns däremot tyvärr ingen Magnus Augustsson för tillfället. Någon som spelar på ett sätt som gör att alla andra helt plötsligt ser ut som att de är del av en repris av en sekvens medan en gubbe struntade i att det var repris och körde på som vanligt. Numera är innebandyn en relativt etablerad mediasport och det är helt avgörande för sportens framtid. Det var vi tvungna att kämpa för på ett annat sätt på den tiden.

Vad har då varit svårast, roligast i ordföranderollen? Svårast till en början var att faktiskt få förtroende från många som tvivlade på att jag skulle klara av rollen, men det är faktiskt också det som var det roliga i slutändan eftersom det, tro det eller ej, gick helt okej.

Vi genomförde allt som vi sa att vi skulle genomföra och blev utsedda till den bäst organiserade klubben i Sverige. Det var ett resultat av att vi plockade fram organisationsbeskrivningar samt policys och riktlinjer för alla lag.

Det ledde i sin tur till att jag fick åka runt i landet för att prata föreningsutveckling och hur man bygger en framgångsrik förening när jag var 25 år. Det vanligaste är kanske att göra det när man är 125 år gammal ;-) Otroligt kul att så många människor ställde upp på våra idéer och ville ha kul tillsammans med oss.

Hur jag påverkade och förändrade klubben och innebandyn? Det är nog egentligen inte min roll att svara på det, men jag var i alla fall oerhört engagerad och ville sportens bästa i allt jag tog mig för. Det gjorde att jag gav mig ut i offentliga diskussioner om de klubbar som inte var tillräckligt bra organiserade och de som inte hade bra publiksiffror - de som inte fattade att dammen måste bli större för att någon skulle bry sig om fiskarna i den. Fanns många som inte gillade det, men jag tror någonstans innerst inne att det kan ha påverkat en hel del.

Så särdeles visionär var jag nog aldrig... Eftersom ironi inte funkar i skrift kanske det är bäst att jag tar tillbaka det där. Jag byggde allt jag gjorde på visioner och nya idéer om vad vi kunde göra och hur vi skulle ta oss dit.

Vi var runt 200 medlemmar 1996 och när jag klev av 2001 har jag för mig att vi var över 800. Det berodde i stor utsträckning på att vi organiserade oss annorlunda och flyttade ut ansvaret till respektive ungdomslag för att föda klubbkänsla samtidigt som vi som förening öppnade upp möjligheter till bättre träningstider och intäktsmöjligheter istället för att bygga på tvång från en osynlig styrelse där pengarna gick in i en helt insynsskyddad redovisning. Herrlaget skulle bära sig själva, damlaget skulle bära sig själva och ungdomarna skulle bära sig själva. Det var hela grundtanken.